Runt 18.30 så möter jag upp Carro på Maxi för lite godishandling inför tjejkvällen hemma hos Nina. Inne på Maxi så sa jag till Carro att jag kände mig blöt. Carro skoja till det och sa att vattnet säkert skulle gå hemma hos Nina. Jag bara skrattade henne i ansiktet och förklarade för henne att det inte är det minsta troligt.

Väl hemma hos Nina så går jag på toa. Inget konstigt med det. Ställer mig i köket och pratar med dom en stund för att sedan röra oss mot soffan & tvn. Sätter mig på kanten på soffan och ska precis hoppa in och sätta mig bekvämt. När jag gör det så säger jag till Carro & Nina: NÄÄ, det är något som är konstigt! Jag reser mig upp och då gick vattnet! Åh herre min gud vad det forsa ... Det rann och rann och rann! Nina, stackarn, hjälpte mig av med byxorna så jag kunde få på mig ett par torra hem. Fick låna ett par handdukar av henne så att jag kunde ta mig hem utan att söla ner bilen. Under tiden jag byter om ringer Carro till Daniel och säger att vattnet har gått. Han var lugn som en filbunke när jag kom hem medan jag var supernervös. Ringde in till förlossningen som ville ha in oss på kontroll men vi skulle nog förbereda oss på att få åka hem då jag inte hade några som helst värkar. Men vi skulle ta med väskan iaf, för det KAN ju gå fort som omföderska.

Inne på förlossningen får jag göra en CTG-kurva som visade en pigg bebis som hade gympapass i magen. När halva kurvan hade gått fick jag min första värk. Dock ganska svag. Det var strax efter 21 tiden nångång. Sen så hade jag lite småvärkar med 6-10 min mellanrum fram till klockan var ca 23.00. BM kände då hur mycket jag var öppen och var då öppen ca 3 cm. Då började helvetet ... Det kraft som var i värkarna chockade till och med barnmorskan. Jag bara skrek för att jag hann inte med att hantera dom. Jag fick ren & skär panik! Hade lustgas under hela tiden. Sen föreslog BM en bedövning som sätts i livmodertappen som tar bort smärtan vid själva öppningen. Skitbra tänkte jag, då kanske jag iaf kan koncentrera mig på att andas lite bättre. HAA, my ass! När läkaren hade satt den så sa hon att det tar ca 15 min innan den har full verkan. Då var klockan 02.00 och jag var bara öppen 4 cm. Jag trodde jag skulle dö. När det hade gått 30 min så hade allt bara blivit värre. Så den tog inte alls. Jag skrek att jag ville ha EDA, så in kom en narkosläkare. Under tiden han satte i infarten m.m så hade jag 5-6 superstarka värkar. Han blir färdig och sprutar in själva bedövningsmedlet. BM säger åt mig att lägga mig på sidan med ett ben i en sån där ställning. Hon säger till mig att det börjar verka inom 10 min men har full effekt om 30 min. Under hela tiden som hon pratar så trodde jag allvarligt att kroppen skulle ge upp vilken sekund som helst. Men jag hinner inte mer än att lägga mig ner då jag känner att jag måste krysta. Jag skriker till BM att jag måste trycka!!! Hon känner hur mycket jag är öppen och se där, HELT öppen. Så från 4 cm till 10 cm på 1 h ... 3 krystvärkar senare var vår andra fina lilla pojke född. Den 6:e april, klockan 03.12, 4020 g tung och 51 cm lång. <3

Gud vilken befrielse det var att få ut honom. För sen var jag pigg som sjutton. Helt sjukt hur det funkar det där ... Jag är så lycklig över att ha en man som Daniel som stöttade mig. Han peppade mig hela tiden och sa att jag var superduktig även fast jag kände mig som världens ynkligaste människa. Likadant BM som jag hade. Vilken människa! Från att värkarna blev starka vid 23 så lämna hon knappt min sida.

Alla säger att det är så underbart med en snabb förlossning ... Men om jag fick göra om allt igen skulle jag nog hellre ta Lukas 26 h långa förlossning mot den här korta.

Men nu är han här, våran fina Hannes. Värt varenda liten smärta!