Fy faasen vad rädd jag blev förut. Läste om en bilolycka som hade skett ca halv 7 imorse vid den avfart där Daniel brukar åka av till motorvägen och att det var en mörk bil. SNACKA om att mitt hjärta slog i 400 slag/minuten typ. Jag gick in på internet fort som fasen, hittade en bild och det var inte våran bil!!! Jag började nästan gråta, jag fick sån panik. Det kunde liksom ha varit Daniel i den olyckan. Antingen så missa han den och hann köra förbi eller också fick han stå i låååånga köer. Jag försöker få tag på honom, men han har ju aldrig med sig telefonen in på jobbet, så det är lite svårt.

Idag blev det en hemmadag istället för en fika hos Susanne & Oliver. Jag är gneomförkyld och Lukas är på väg att bli. Han snorar bara än så länge. Jag har supertäppt i näsan, ont i huvudet, nyser stup i kvarten och så känns det som om ögonen ska ploppa ut ur huvudet. JAA, jag tycker synd om mig själv. Men mest synd tycker jag om Lukas. Jag har inget tålamod och ingen ork för 5 öre. Nu har han lagt sig för att sova lite middag iaf, ska jag också göra tror jag. Tur att det inte är så lång tid kvar tills Daniel slutar. Han får sköta allt idag, så jag kan lata mig. :D

Nää, soffan och filten kallar nu.